— 18 —
pade gånger här liksom förut i järnvägsvagnen en lätthet att blossa upp i häftig vrede, som tilltvang honom deras respekt, ja, fruktan, som han kom i beröring med. För lagen och det som med lagen sammanhörde ådagalade han ett förakt som roade somliga och oroade andra av dem, som bodde där i pensionatet.
Från första stunden visade han genom sin oförställda beundran att husets dotter vunnit hans hjärta i detsamma han fått ögonen på hennes intagande skönhet. Han var inte någon buskablyg friare. Andra dagen gjorde han henne sin kärleksförklaring, och sedan upprepade han träget samma historia utan att fästa den allra ringaste vikt vid, vad hon sade för att avvisa honom.
— Någon annan! utbrast han. Det var otur för honom, i så fall. Han får se sig om! Skulle jag avstå mitt livs lycka och mitt hjärtas åtrå åt någon annan? Ni kan ju säga nej tills vidare, Ettie! Den dag kommer, då ni säger ja, och jag är så pass ung, att jag kan vänta.
Han var en farlig friare, denne irländare, med sin talande tunga och sitt angenäma, älskvärda sätt. Det låg även över honom en glans av erfarenhet och mystik, ägnad att väcka en kvinnas intresse och till sist vinna hennes kärlek. Han kunde tala om grevskapet Monaghans — hans hemtrakts — ljuvliga da-
