— 6 —
nare. Vermissas järn- och koldalar voro inga tillhåll för dagdrivare och fint folk. Överallt skönjdes bistra tecken till den hårdaste kamp för tillvaron — det grovarbete som förelåg och de grova, starka arbetare som utförde det.
Den unge resenären blickade ut på detta dystra land med ett uttryck av med intresse blandad motvilja, som vittnade om att det hela var någonting nytt för honom. Emellanåt drog han ur fickan upp ett tjockt brev, som han tycktes rådfråga, och själv gjorde han några anteckningar i marginalen. En gång tog han ur bakfickan fram någonting som man knappt kunnat tro att en till utseendet så foglig man var i besittning av. Det var en flottans revolver av största kaliber. Då han höll den på sned mot ljuset, märktes det av glansen från kopparpatronernas kanter i piporna att den var fullt laddad. Han stoppade hastigt tillbaka den i lönnfickan, men innan detta skedde; hade den blivit sedd av en arbetare som tagit plats på den närmaste bänken.
— Hallå, kamrat! sade denne. Ni tyckes vara fix och färdig.
Den unge mannen log med en min av förvirring.
— Ja, sade han, vi behöva dem ibland på den plats jag kommer ifrån.
— Och var är det?
— Sist var jag i Chicago.
