— 95 —
— Nej, än är det inte honom det gäller.
— Eller Herman Strauss?
— Det är inte fråga om honom heller.
— Är det så att ni ingenting vilja säga, kunna vi ej tvinga er, men nog skulle det roa mig att veta —
Lawler log och skakade på huvudet. Han lät icke utfråga sig.
Trots deras gästers förbehållsamhet, hade Scanlan och Mc Murdo föresatt sig att vara tillstädes vid ”uppträdet”. Då Mc Murdo tidigt en morgon hörde dem smyga sig utför trappan, väckte han Scanlan och båda fingo i en hast kläderna på sig. Då de voro klädda, märkte de att de andra gått ut och lämnat dörren öppen efter sig. Det var inte dager än, och vid lyktskenet sågo de de båda männen ett stycke från dem nedåt gatan. De följde försiktigt efter ljudlöst, trampande i den djupa snön.
Inackorderingsstället låg nära stadens utkant och snart befunno de sig vid vägkorsningen utanför stadsgränsen. Här väntade tre män, med vilka Lawler och Andrews inläto sig i ett kort och ivrigt samtal. Och så gingo de tillsammans vidare. Det var tydligen ett viktigt uppdrag, som fordrade många deltagare. Här lågo många spår, som ledde till åtskilliga gruvor. Främlingarna valde det som ledde till Kråkkullen, en stor gruva som sköttes av starka händer, vilka tack vare Josiah H. Dunn,
