JAgh war rätt nu på Marckene vthe,
Besågh mina Oxar och min Stutar.
Der war Gårdzgålen blåst om kull,
Och Ängian war medh Booskap full.
Jagh hade ganska mycket at göra,
För än jagh fick Booskapen vthköra.
Sedan reeste jagh Gärdzgålen vpp,
Nu är jagh mödd i all min Kropp.
Nogh trälar jagh både Dagh och Dygn,
Alt til at rickta Faderen min,
Som doch sköter der föga om,
Han är moot migh ey mycket from,
Ty altijdh han bekymbrar sigh,
Om min Broder så hierteligh.
Han pustar, suckar, Nätter och Dagar,
Men min tiänst honom föga behagar.
Sådant förtryter jagh sannerligh,
At han så mycket bekymbrar sigh
Om honom som war aldrigh godh,
Vthan war honom twärt emoot.
Han weet hwad lefwerne han här förde,
At han öfwer honom grät och sörgde.
Så länge han war i Faderens Hws,
Han slämde och dämde i fullan dws;
Med slemt Partij han omgicks altijd,
Drack och swärmade seent och bitijdt.
Sin Arfwelått han til sigh togh,
Och ther medh vthaff Landet drogh.
Ingen god marcknat haar han giort,
Om så går som är waant och foort.
Jagh troor han skal haa alt förslöst,
Och förtärt både fast och löst.
