Min Son, min Son, o min Son käre!
Större min frögd aldrigh kan wara.
När nu Gudh wil, dör jagh wäl hän,
Effter tu äst kommen igen.
Tu wast dödh, men är lefwande worden,
Hwem är som thetta förmoda torde.
Drängiar kommer hijt hasteligh,
De bästa Kläder hämpter migh.
Them skal jagh min son vthi kläda,
Rätt nu är först begynt min glädie.
Denne Ring jagh på tin Hand sätter,
Och Hatt på Hufwudet få läter.
Tagh nu thesse Kläder til tigh,
Dragh Kappan på tigh hasteligh.
Min göddan Kalff jagh slachta skal,
Och samman kalla Wänner all;
At sigh må glädias hwar och een,
Och wara lustigh vthan meen.
Följer migh nu i Saalen in,
Nu haar jagh funnit Sonen min.
Hic immediatè sub ingressum versicularij
assà voce occipiunt versum:
Så war nu Syndare oförskräckt,
Tu hafwer een mildan Fader,
Emoot tigh är hans Hand vthräckt,
Han annammar tigh glader, etc.
Acolastus post ingressum indutus & reversus
ad spectatores infit:
SEe hwadh för Fader thetta är,
Som sigh så snart förbarmar,
