Företal.
Då författaren en dag vandrade öfver
Riddarhustorget med sitt dyrbara manuskript under armen,
mötte han en gammal bekant, som, efter ett dugtigt
och vänfast handslag, ropade:
”Nå besitta! jag svär, att det är visor, som du har der i pappersrullen.”
— Rätt gissadt! jag ämnar mig just upp till Tryckeriet derborta, för att göra mitt namn odödligt.
”Hvad kommer boken att heta?” frågade vännen lifligt.
— Det har jag ej ännu tänkt på: jag vet ej, om det skall bli fogel eller fisk.
”Lyd då mitt råd och kalla den för fiskmåsen,” sade han, ”isynnerhet som du nu vistas och hafver din varelse på ett ohyggligt skär, längst ut i hafsbandet, der du troligen aldrig ser annat, än fisk och fiskmåsar, och blir väl sjelf en fiskmåse till slut.”
— Nå så kör för Fiskmåsen! det ena kan vara så godt som det andra, och med hänseende till min nuvarande vistelse-ort, torde den titeln ej vara
