10
Så stökar man af till åtskilliga kanter,
Åt öster ibland, och åt vester ibland.
Och bäst som man stretar i Kungsbackens branter,
Så är man, för böfveln, vid Hammarby-strand.
Man måste gno unnan och durka och dyka,
Att högt upp i luften gatstenarne ryka.
Härnere behofvet beständigt oss tränger,
Och pengar förslå ej för menskornas ätt.
Det kommer sig deraf, att jordklotet svänger,
Att menniskan ej kan få sköta sig rätt.
Och polerna mellan hon skuffas och makas,
Att pengarna jemt utur näfvarna skakas.
Och tappar man något, så veta vi alla,
Att få det igen, är omöjeligt här.
Till jordklotets medelpunkt allt ting skall falla;
Och söka det der, blef ett rysligt besvär.
Och derföre är det ej svårt att begripa,
Hvarför man härnere är jemt uti knipa.
Likfullt är man katig och yfves och statar,
Och täflar i lyx uti landsbygd och stad. —
Men ack! söta Måne! förlåt, att jag pratar
Och stör din poetiska qvälls-promenad.
Men gerna, hvar gång jag dig ser, vill jag stanna
Och svärmiskt betrakta din glänsande panna.
