God natt, vackra Måne! nu går jag till hvila,
Och sjelf går du ock i din moln-paulun.
Men kanske jag först öfver Norrbro bör kila,
Att inne på Opris mig taga en ”brun”.
Sen går jag till kojs helt förståndigt att sofva,
Ty sömn är dock himmelens yppersta gåfva.
Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ.
Min vän! tag verlden ej så tungt,
Se till, att hoppet dig ej sviker;
Tro ej, att denna jordens punkt
Är så eländig, som man skriker!
Du pjollrar: att ”det står ej till”;
Att ”du ej kan” och ”rår ej för’et” —
Ah prat! man kan allt hvad man vill —
Då rår man också på humöret.
Se upp! och se omkring dig sen!
Du har ju, hvad till lifvet hörer:
Två armar och superba ben
Och lön på stat och små dusörer.
Men ändå ligger som på byk
Ditt öga jemt — är det fasoner?
Nej! du har fått för litet stryk,
Och fått för mycket pretentioner.
