Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88
Sorg, Bekymmer och Tröst.
Sorg och bekymmer äro jordens barn.
Vid tidens strömfall byggde de sin qvarn,
Att krossa menskors bröst i evig tid
Och mala sönder deras fröjd och frid.
Så länge tidens flod ej dämmes opp,
Går kugg i kugg i oafbrutet lopp.
Med hvarje hjerta, som i stoftet slog,
Den matas skall, och aldrig blir det nog.
Men ack! jag tänker: låt mig lida än!
Hvad qvarnen krossar, får jag nog igen;
Deruppe, hvarje fröjd, som här förgår
Som saffransbullar jag tillbaka får.
För hvarje qval på lifvets dunkla färd
Ha vi valuta i en högre verld.
Den trösten är en skänk, som hoppet ger —
Och jag beslutit att ej gråta mer.
Ty när jag riden uppå hoppets staf,
Blir färden ej så svår på tidens haf.
