och dricka bara en liten skvätt, för det skulle ju ha varit oartigt mot en så frikostig karl —»
»Javisst, Mäster Coggan, det skulle det ha’ varit,» bekräftade Mark Clark.
»— Och därför brukade jag äta en mängd salt fisk förrän jag gav mig av dit, och när jag då kom dit var jag så törstig som en kalkkorg — så genomtörstig att det där ölet for ner — aj vad det for lätt ner! Lyckliga tider — sköna tider! Så präktiga klunkar jag brukade få där i huset! Minns du, Jakob? Du följde med mig ibland.»
»Jag minns nog — jag minns nog,» sade Jakob. »Den där som vi fick på Bockhuvudet en annandag pingst var också bra.»
»Den var så. Men vad det angår att få sig en klunk av verkligen prima slag, som inte förde en närmare den svarte än man var förrän man började, så fanns det inte maken till farmare Everdenes kök. Där tilläts inte den minsta svordom; nej, inte den minsta usla lilla ed, inte ens i det muntraste ögonblicket när alla var som blindast, fast det goda gamla syndiga ordet, om man kastar in det här och där vid sådana tillfällen, är en stor lättnad för en munter själ.»
»Sant nog, sade maltmästaren. »Naturen behöver lätta sig med svärande när rätta stunden är inne, annars hålls den inte i jämvikt; och oheliga utrop är en nödvändighet här i livet.»
»Men Charlotte,» fortsatte Coggan, »inte ett ord av den sorten ville Charlotte tillåta, inte heller det minsta tecken till att ta Guds namn få-
