äro de för en noggrann iakttagare fullt ut lika förnimbara; skillnaden är att deras sätt att visa sig är mindre utslitet och välkänt än sådana ständigt framhållna som knoppning eller lövfall. Många av dem äro ej så smygande och långsamma som vi törhända äro fallna att tro vid betraktandet av en myrs eller ödemarks allmänna livlöshet.
Då vintern kom in över trakten häromkring, ryckte den fram i välkända dagsmarscher, av vilka man kunde hava anmärkt följande: ormarnas försvinnande — ormbunkarnas förvandling — gölarnas fyllande med vatten — dimmornas uppstigande — frostens bruna färg över växtvärlden — svamparnas hopfallande — och slutligen alltings överhöljande med snö.
Denna slutpunkt uti serien hade nåtts denna natt på ovannämnda myr, och för första gången under denna årstid utgjorde dess oregelbundenheter former utan skönjbara drag — de läto förmoda vad som helst, men röjde intet, och hade ingen annan egenskap än den att utgöra en begränsning för någonting annat — de voro det lägsta lagret av ett världsallt fyllt av snö. Från denna kaotiska himmel, fylld av tallösa flingor, mottogo slätten och myren för närvarande ett alltmera tätnande hölje, för att därigenom blott förefalla ännu naknare än förut. Den vida kupolen av moln därovan var sällsamt lågvälvd och bildade liksom taket i en vidsträckt mörk grotta, som långsamt sänkte sig mot dess botten; ty det
