tycktes verkligen närma sig graven såsom hyperbeln närmar sig sin asymptotiska räta linje — allt mindre direkt ju närmare han kom den, tills det kunde betvivlas om han någonsin verkligen skulle nå fram till den.
Över askhögen rostades en hop potatis, och där stod även ett kokande krus med rostat bröd och vatten, kallat »kaffe», till förmån för vem helst som kom och hälsade på, ty Warrens Malthus utgjorde ett slags klubblokal och var ett alternativ som man kunde välja i stället för värdshuset.
»Det säger jag bara, säger jag, att vi får en vacker dag, och så blir det en snöskur i kväll,» var en anmärkning som nu plötsligt slungades inåt malthuset ifrån dörren, som öppnats ett ögonblick förut. Henery Frays gestalt gick fram till brasan och stampade snön av sina stövlar då han nått halvvägs fram dit. Talet och sättet att inträda hade alls inte förefallit maltmästaren att vara en oförmedlad begynnelse, ty alla inledande fraser och åthävor lämnades ofta därhän i denna trakt; och då maltmästaren hade samma fri- och rättigheter, gjorde han sig ingen brådska med att svara. Han tog upp en bit ost, såsom en slaktare tar upp köttbitar, genom att spetsa den på en kniv.
Henery visade sig vara klädd i en stor överrock av gråbrunt kaschmir, knäppt över hans blus, vars vita skört visade sig till en längd av omkring en fot baktill under överrockens rand,
