»Det går på tok med alltsammans, och med oss också, så visst som herrskapsfolk har stek till midda'n!» sade Mark Clark, med tonen hos en man som är beredd att bryta alla vedertagna vanors band. »En självrådig flicka, det är vad hon är — och vill inte ta emot råd alls. Stolthet och högfärd har varit mången hunds fördärv. Hå hå! när jag tänker på det, sörjer jag och klagar såsom en man i födslovånda.»
»Det är sant, Henery, det gör du, jag har hört det,» sade Joseph Poorgrass med ett eftertryckligt bestyrkande tonfall, och med ett smärtsamt utdraget småleende.
»Det finns under hennes mössa sådant som inte skulle skada en krigare på hans väg,» sade Billy Smallbury, som just hade inträtt med sin enda tand framför sig. »Hon kan tala ett ordentligt språk, och har nog tydligen något slags förstånd med sig. Förstår du mig?»
»Jo, jo, det gör jag nog; men ingen fogde! — jag förtjänade att få den platsen,» stönade Henery, som visade sig som ett misskänt snille genom ett hopplöst stirrande mot syner av ett upphöjt levnadsöde, vilka tydligen syntes för hans blick uppå Billy Smallburys blus. »Nåja, det skulle väl så gå, kan jag tro. Ens öde är ens öde, och Skriftens ord har intet att betyda; för om man handlar rätt så får man intet vederlag, utan besvikes på ett tarvligt sätt på den lön man har förtjänat.»
»Nenej, inte kan jag gå in på det där,» sade
