och jag har alltid haft ett så glömskt minne också.»
»Det är nog en svår plåga för er, då ni är en så hårt prövad människa på andra sätt också.»
»Det är nog så; men en lycklig Försyn har förordnat att det inte skulle bli värre, och jag känner min tacksamhet för det. Men vad herden här beträffar — jag tycker verkligen att matmor borde ha gjort er till sin fogde; ni är en så passlig karl till det.»
»Jag vill visst inte förneka att jag väntade mig det,» sade Oak rättframt. »Jag hoppades verkligen på den anställningen. Men engång för alla — fröken Everdene har rätt att vara sin egen fogde om hon vill -— och att hålla mig nere och låta mig förbli en vanlig fårherde och ingenting vidare.» Oak drog ett långsamt andedrag, såg sorgset i den lågande brasan, och tycktes förlora sig i tankar av en föga hoppfull beskaffenhet.
Brasans trevna värme började nu stimulera de nära nog livlösa lammen att bräka och att sprittande röra sina lemmar bland höet, samt att för första gången erkänna det faktum att de voro födda. Deras oväsen stegrades till en kör av »bä-ä», varpå Oak tog mjölkämbaret från spiselvrån, framdrog en liten tekanna ur sin blusficka, fyllde den med mjölk, och lärde dem bland dessa hjälplösa varelser, som icke skulle återföras till sina mödrar, att dricka genom pipen — en konst-
