av sin blick; de hade träffat hans sinnen under alltför trubbiga infallsvinklar.
Var hon verkligen vacker? Han kände sig inte ens nu förvissad om att hans åsikt var den riktiga. Han frågade i förbifarten en granne: »Tycker folk att fröken Everdene är vacker?»
»Åh ja visst; man lade rätt mycket märke till henne när hon kom hit första gången, det minns ni väl. En verkligen riktigt vacker flicka.»
En man är aldrig så lättrogen som då han får höra ett fördelaktigt omdöme om den kvinnas skönhet, i vilken han är halvt eller helt betagen; redan ett barns omdöme i den saken gäller som ett utlåtande av en medlem av Kongl. Konstakademien. Nu var Boldwood övertygad.
Och denna härliga kvinna hade verkligen sagt till honom: »Tag mig!» Varför hade hon burit sig så sällsamt åt? Boldwoods blindhet för skillnaden mellan att inlåta sig på ett infall, som omständigheterna medfört, och att förorsaka något som de ej medföra, gick blott alltför väl ihop med Bathsebas brist på aningsförmåga för de stora verkningar som små orsaker ibland kunna ha. I denna stund avhandlade hon affärer med en sprättig ung farmare, och adderade ihop räkningar med honom så likgiltigt som om hans ansikte utgjort sidorna i en kontobok. Det var alldeles tydligt att en sådan natur som hans inte hade någon lockelse för en kvinna av Bathsebas smak. Men Boldwood rodnade ända till fingerspetsarna av gryende svartsjuka; han beträdde för första
