Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

234

Bathseba gick fram till henne. Hon var död.

»Åh, vad skall jag ta mig till — vad skall jag ta mig till?» utropade hon igen, vridande händerna. »Jag vill inte skicka efter honom. Nej, jag vill inte!»

Det kraftigaste uttrycket för ett beslut sammanfaller inte alltid med den kraftigaste handling i utförandet av beslutet. Det fastslås ofta såsom ett slags stötta för att upprätthålla en sönderfallande övertygelse, som medan den var stark inte behövde uttalas för att ådagalägga sin orubblighet. När Bathseba sade: »Nej, jag vill inte!» betydde det egentligen: »Jag tror jag blir tvungen.»

Hon följde efter sina biträden ut genom grinden och lyfte sin hand inför en av dem. Laban besvarade signalen.

»Var bor Oak?»

»På andra sidan dalen i Nest-gården.»

»Hoppa opp på den bruna märren och rid dit bort och säg att han skall komma tillbaka strax — att jag säger det.»

Tall lunkade av till fältet, och inom två minuter satt han på Poll, den bruna märren, barbacka och med blott en grimma till tygel. Han blev allt mindre då han red nerför backen.

Bathseba väntade. Så gjorde alla de andra med. Tall skumpade längs ridstigen genom de Sexton Tunnlanden, Fårbetet, Mittelåkern, Slätängarna, Cappels Täppa, krympte ihop nästan till en punkt, red över bron och upp ur dalsänkan genom Vårängen och Vita gruvorna på andra sidan. Den stuga, till vilken Gabriel dragit sig tillbaka