238
han avlägsnade sig. Gabriel såg på henne. Det var ett av de ögonblick då en kvinnas ögon och mun yttra rakt motsatta saker. Bathsebas uppsyn var full av tacksamhet, och hon sade:
»Åh Gabriel, hur kunde ni vara så ovänlig mot mig!»
En sådan ömsint förebråelse för hans föregående dröjsmål var det enda yttrande språkets tillgångar erbjödo, som han kunde förlåta fast det inte var en tacksägelse för hans redobogenhet nu.
Gabriel mumlade ett förvirrat svar och skyndade vidare. Hon hade läst i hans blick vilken del av hennes brev som hade gjort honom medgörlig. Bathseba följde honom till fältet.
Gabriel stod allaredan bland de uppsvällda, sjukliga djurkropparna. Han hade avkastat rocken, rullat upp skjortärmarna, och ur fickan framtagit räddningens Verktyg. Det var ett litet rör eller trokare, med en kniv som gled fram och tillbaka inuti det; och Gabriel började begagna det med en skicklighet i handalaget, som kunde ha anstått en kirurg på ett sjukhus. Han palperade med handen fårets vänstra sida, utvalde den rätta punkten, och punkterade skinnet och vommen med kniven medan denna inrymdes i röret; sedan drog han hastigt kniven tillbaka i det han lät röret kvardröja på samma ställe. En luftström rusade ut genom röret, kraftig nog att utsläcka ett ljus, om man hållit det vid mynningen.
