för att betrakta den svinnande scenen därutanför. Den långsamma skymningen utbredde sig och omslöt dem fullständigt förrän tecken till uppbrott visade sig.
Gabriel saknade plötsligt farmare Boldwood på hans plats vid bortre änden av bordet. Hur länge han varit borta visste Gabriel inte; men han hade skenbarligen dragit sig undan i det omgivande dunklet. Medan han tänkte på detta hämtade Liddy ljus in i bakgrunden av det rum som vette ut mot fårklipparne, och deras livliga nytända flammor skeno över bordet och över karlarna och belyste de gröna skuggorna där bakom. Bathsebas gestalt, som ännu kvardröjde i samma ställning, var nu åter tydligt skönjbar mellan deras ögon och ljuset, vilket röjde, att Boldwood gått in i rummet och satt bredvid henne.
Nu kom aftonens stora fråga. Ville fröken Everdene sjunga för dem den sång hon alltid sjöng så förtjusande: »Vid Allan-älvens stränder», — förrän de gingo hem?
Efter ett ögonblicks tvekan samtyckte Bathseba, och nickade åt Gabriel, som ögonblickligen skyndade upp till hennes efterlängtade närhet.
»Har ni er flöjt med er?» viskade hon.
»Ja, fröken.»
»Spela då till min sång.»
Hon ställde sig i fönsteröppningen, med ansiktet vänt mot karlarna, med ljusen bakom sig och Gabriel på sin högra hand, just utanför föns-
