274
lyfte dem ett ögonblick; Bathseba såg ned igen, ty hans blick var för kraftig för att ofrånvänt mötas av hennes. Men hon hade från sidan observerat att han var ung och smärt, och att han bar tre galoner på ärmen.
Bathseba drog igen.
»Ni är fångad, fröken; det tjänar ingenting till att försöka bestrida den saken,» sade krigaren torrt. »Jag blir tvungen att skära sönder er dräkt, om ni har så där bråttom.»
»Ja var så snäll!» utropade hon hjälplöst.
»Det vore inte nödvändigt, om ni blott kunde ge er till tåls ett ögonblick;» och han virade bort en tråd från den lilla trissan. Hon drog bort sin hand, men, vare sig av en händelse eller med flit, han vidrörde den. Bathseba blev förtretad, hon visste knappt varför.
Hans befrielseverk fortsattes, men tycktes aldrig vilja taga något slut. Hon såg på honom igen.
»Tack för att jag får se på ett så vackert ansikte!» sade den unge sergeanten, utan krus.
Hon rodnade av förvirring. »Jag visade det mot min vilja,» svarade hon styvt, och med så mycken värdighet — det var just inte mycket — som hon kunde antaga i sin ställning av hjälplös fångenskap.
»Jag tycker allt bättre om er, för att ni sade den där oartigheten, fröken,» sade han.
»Jag skulle ha tyckt bättre om — jag önskar — att ni aldrig hade visat er för mig genom att tränga er in här!» Hon gav ett ryck igen, och fål-
