302
töcken, som nu tätnade till en nebulosartad kärna: denna gled fram till en gren och tätnade alltmer, tills den bildade en stadig svart klump som avtecknade sig mot den ljusa himlen.
Karlar och kvinnor voro alla ivrigt sysselsatta med höbärgningen — själva Liddy hade lämnat huset för att lägga hand vid verket — och därför beslöt Bathseba att samla in bina själv, om möjligt. Hon hade gjort kupan i ordning med örter och honung, hämtat en stege, en borste och en krok, gjort sig själv osårbar förmedelst en rustning av läderhandskar, halmhatt och flor av brett gastyg — f. d. grönt, men numera blekt till snusbrunt — och klivit upp ett dussin pinnar på stegen. Plötsligt hörde hon på knappt tio meters avstånd en röst som började äga en sällsam makt att göra henne upprörd.
»Fröken Everdene, tillåt mig att hjälpa er; ni borde inte företa er sådant där ensam.»
Troy höll just på att öppna trägårdsgrinden.
Bathseba kastade ner borste, krok och kupa, drog i bävande hast kjolen tätt omkring sina fotleder, och skyndade, så gott sig göra lät, nedför stegen. I det ögonblick då hon hann ned var Troy där även, och han böjde sig ned och tog upp den tomma kupan.
»Vad jag är glad att jag råkade komma förbi just nu!» utropade sergeanten.
Hon återfick målet inom ett ögonblick. »Vad! och vill ni skaka in dem åt mig?» frågade hon med ett sätt, som var blygt för en så djärv flicka —
