en fågel att lämna det här stället — för inte skall ni tro att det är så roligt att bli hållen som en nolla. Nog är jag född till bättre än så. Men jag tycker inte om att se era saker gå åt skogen; och det gör de om ni envisas med det där… Jag tycker inte heller om att ta munnen så full angående mig själv, men vid mitt liv, ert sätt är så harmligt att det kan få en karl att säga saker som han inte kunde drömma om vid andra tider! Jag medger att jag blandar mig i era angelägenheter. Men ni vet alltför väl hur det är, och vem det är som jag håller alltför mycket av, och att jag är alltför galen i henne för att säga henne artigheter!»
Det är mer än troligt att hon i hemlighet och omedvetet högaktade honom något litet för denna trotsiga trohet, som hade funnit ännu tydligare uttryck i hans tonfall än i hans ord. I varje fall mumlade hon någonting av den innebörd, att han fick väl stanna då, om han ville. Hon sade med tydligare stämma: »Vill ni nu vara god och lämna mig ensam? Jag befaller det inte som matmor — jag ber er därom som kvinna, och jag hoppas ni inte är ohövisk nog att neka.»
»Visst skall jag lämna er ensam, fröken Everdene,» sade Gabriel milt. Han undrade varför hon anhöll därom i detta ögonblick, ty tvisten var ju över, och de stodo på en alldeles öde backe, långt från varje människoboning, och timmen var sen. Han stannade och lät henne gå långt i förväg, tills han kunde se endast hennes kontur emot himlen.
Nu följde en ledsam förklaring på hennes iver
