38
Oak torka sig i ansiktet och ruska på sig som en Simson. »Hur skall jag kunna tacka er?» sade han slutligen med värme, i det hans ansikte någorlunda återfick sin naturenliga rostbruna skiftning.
»Åh, bry er inte om det,» sade flickan leende, och tillåtande detta leende att dröja kvar i väntan på Gabriels nästa anmärkning, vilken denna än måtte vara.
»Hur fick ni tag i mig?»
»Jag hörde er hund tjuta och skrapa på kojans dörr då jag kom för att mjölka (det var så lyckligt — Daisys mjölkning är nästan slut för i vinter, och jag kommer inte tillbaka hit efter slutet av denna vecka eller av den nästa). Hunden såg mig, och hoppade över till mig, och började dra i min kjol. Jag klev över och kom och tittade runt omkring på kojan, först och främst för att se efter om luckorna var stängda. Min onkel har en likadan koja som den här, och jag hade hört honom säga åt sin herde att aldrig gå till sängs i den utan att lämna ena luckan öppen. Jag öppnade dörren, och där låg ni som död. Jag slog mjölken över er, för att det inte fanns något vatten till hands, och jag glömde att den var varm, så att det inte tjänade till någonting.»
»Jag undrar om jag höll på att dö?» sade Gabriel med låg röst, snarare till sig själv än till henne.
»Åhnej,» sade flickan. Hon tycktes föredra ett mindre tragiskt alternativ; att ha räddat en karl från att dö ålade henne plikten att yttra
