40
dags allvar vid slutet av ett samtal som hon hade fört i så skämtsam ton. »Gott,» sade hon och räckte honom sin hand, i det hon pressade ihop läpparna till orörlig likgiltighet. Han höll den blott ett ögonblick, och i sin ängslan att göra det alltför demonstrativt förföll han till den motsatta ytterligheten och vidrörde hennes fingrar med en försagd persons brist på fasthet.
»Det var dumt,» sade han strax därefter, beklagande.
»Vad då?»
»Att jag släppte er hand så fort.»
»Ni kan få trycka den en gång till om ni har lust — där har ni den.» Hon räckte honom handen igen.
Oak höll den längre denna gång — märkvärdigt länge. »Vad den är mjuk — och det fast det är vinter — och ändå varken sprucken eller röd, eller någonting,» sade han.
»Seså, — det är nog nu,» sade hon, men utan att dra den undan. »Men ni ser mig ut som ni skulle tänka att ni gärna skulle kyssa den? Det kan ni få göra, om ni vill.»
»Jag kom inte att tänka på någonting sådant,» sade Gabriel helt enkelt, »men jag vill nog —»
»Nu får ni det visst inte!» Hon ryckte undan sin hand.
Gabriel kände sig skyldig till en ny taktlöshet.
»Tag nu reda på vad jag heter,» sade hon retsamt; och så gick hon sin väg.
