46
hand uppgjorda anfallsplan föreföll inte riktigt tillämplig på de verkliga förhållandena.
Bathsebas tant var hemma. »Vill ni säga åt fröken Everdene att någon är här, som skulle vilja tala med henne?» sade herr Oak. (Att kalla sig själv blott och bart »Någon», utan att nämna sitt namn, bör inte betraktas som ett bevis på bönders bristande bildning: det härrör tvärtom från en förfinad känsla av hyfsad anspråkslöshet, om vilken stadsmänniskorna, med sina visitkort och anmälningar, inte ha den ringaste aning).
Bathseba var ute. Rösten hade alltså tydligen varit hennes.
»Vill inte herr Oak stiga in?»
»Åh, tackar,» sade Gabriel och följde henne fram till elden. »Jag har med mig ett lamm åt fröken Everdene. Jag tänkte att hon kanske skulle tycka om att ha ett att sköta. Flickor brukar tycka på det sättet.»
»Kanske gör hon det,» sade fru Hurst fundersamt; »fast hon är bara här på besök. Om ni vill vänta en minut, så kommer Bathseba nog in igen.»
»Ja, jag skall vänta,» sade Gabriel och satte sig. »Det var nog i verkligheten inte för det där lammets skull som jag kom och hälsade på, fru Hurst. I korthet sagt, jag ämnade fråga henne om hon skulle tycka om att gifta sig.»
»Nå, skulle ni själv tycka om det, då?»
»Ja. För, ser ni, om hon skulle tycka om det, så skulle jag bli mycket glad om hon ville ta mig.
