Då de famlade efter varandras händer i mörkret för att ge slanten och ta emot den, inträffade en liten händelse som röjde mycket. Gabriels fingrar snuddade vid den unga kvinnans handled. Pulsen slog intensivt, med en tragisk skälvning. Han hade ofta känt samma snabba, hårda pulsslag i ådrorna hos sina lamm, då de blivit jäktade. Det tillkännagav en alltför stark påfrestning av en livskraft som, att döma av hennes växt och hållning, redan i sig själv var alltför ringa.
»Vad fattas er?»
»Ingenting.»
»Någonting är det nog ändå?»
»Nej, nej, nej! Tala bara för all del inte om att ni har sett mig!»
»Nej, det skall jag inte göra. God natt då igen.»
»God natt.»
Den unga flickan dröjde orörlig invid trädet, och Gabriel gick ner till Weatherbury by — eller Neder-Långträsk, som den också stundom kallades. Han tyckte sig ha snuddat vid skuggan av en mycket djup sorg, då han vidrörde den lilla späda och bräckliga varelsen. Men det ligger visdom i att behärska sina intryck, och Gabriel försökte att inte fästa sig för mycket vid detta.
