hals. »Jag måste tala om det för någon; det tar livet av mig annars! Känner du mig ännu inte tillräckligt för att genomskåda min usla förnekelse nyss? Åh min Gud, så jag ljög! Himmelen och min kärlek förlåte mig! Och vet du inte att när en kvinna är det ringaste kär, tycker hon att en mened är ingenting när det gäller hennes kärlek? Nej, gå nu din väg; jag vill vara alldeles ensam.»
Liddy gick mot dörren.
»Liddy, kom hit. Svär mig en helig ed att han inte är en dålig karl; att det alltsammans är lögn vad de pratar om honom!»
»Men fröken, hur kan jag svära på det, när —»
»Du otäcka flicka! Hur kan du vara så elak att upprepa vad de pratar! Hjärtlösa varelse där!… Men jag skall väl ta reda på om du eller någon annan i hela byn understår sig någonting sådant!» Hon sprang opp, rusade från kakelugnen till dörren och tillbaka igen.
»Nej, fröken. Jag gör det inte — jag vet att det inte är sant sade Liddy, förskräckt över Bathsebas osedvanliga häftighet.
»Jag tror du bara håller med mig för att lugna mig. Men Liddy, han kan inte vara dålig, som de säger. Hör du?»
»Ja, fröken, ja.»
»Och du tror inte att han är det!»
»Fröken, inte vet jag vad jag skall säga,» sade Liddy och började gråta. »Säger jag nej, så tror ni mig inte, och säger jag ja, blir ni alldeles rasande!»
»Säg att du inte tror det — säg!»
