har ingenting utom vad min hustru ger mig, förstår du väl, och jag kan inte begära något av henne nu.»
Kvinnan svarade intet.
»Jag har bara ett ögonblick på mig,» fortsatte Troy; »hör på nu. Vart ämnar du dig för natten, till fattighuset i Casterbridge?»
»Ja; jag tänkte gå dit.»
»Inte skall du gå dit! vänta nu! Jo, kanhända ändå för denna natt; jag kan inte ställa det bättre — det är rysligt! Sov där i natt och stanna där i morgon. Måndag är den första fria dag jag har; möt mig måndag morgon, precis klockan tio, på bron i Casterbridge. Jag skall ta med mig dit så mycket pengar jag bara kan få ihop. Du skall inte behöva lida nöd — det skall jag sköta om, Fanny; och så skall jag skaffa dig kvarter någonstans. Adjö till dess — jag är ett kräk — men adjö!»
Efter att ha tillryggalagt det avstånd som återstod till backens krön, vände Bathseba på huvudet. Kvinnan stod upprätt, och Bathseba såg henne skilja sig från Troy och stappla nedför backen vid tredje milstenen från Casterbridge. Sedan kom Troy fram till sin hustru, steg i giggen, tog tömmarna ur hennes hand, och utan ett ord klatschade han till hästen och satte den i trav. Han var ganska blek.
»Vet du vem den där kvinnan var?» sade Bathseba och såg honom forskande i ansiktet.
»Ja det gör jag, svarade han och såg djärvt tillbaka i hennes ansikte.
»Jag tänkte det,» sade hon med vredgad hög-
8 — Thomas Hardy II
