116
nas röst förlorade i bredd likaväl som i längd, och förminskade sin klang till en spröd falsett.
Därefter uppsteg ett ljussken — två ljussken — ur det avlägsna dunklet och växte alltmer. Ett åkdon rullade fram längs landsvägen och passerade förbi grinden. Det innehöll troligen några försenade middagsgäster. Strålarna från den ena lyktan lyste ett ögonblick på den nedhukade kvinnan och gåvo hennes ansikte en livlig relief. Ansiktet var ungt till anläggningen, åldrat till utförandet: de allmänna konturerna voro veka och barnsliga, de finare dragen hade börjat bli skarpa och tunna.
Vandrerskan steg upp, tydligen med pånyttfödd beslutsamhet, och såg sig om. Vägen tycktes vara henne välbekant, och hon spejade noga längs gårdesgården medan hon långsamt skred framåt. Nu syntes ett otydligt vitt föremål; det var en ny mile-sten. Hon strök med fingrarna över den för att känna efter dess inskrift.
»Två till!» sade hon.
Hon lutade sig mot stenen för att vila en kort stund, sedan samlade hon sig igen och fortsatte sin vandring. Under ett långt stycke framåt höll hon sig tappert uppe, sedan började hon vackla som förut. Det var i närheten av en enslig skogsdunge, där den lövhöljda markens högar av kringströdda vita spånor utvisade att vedhuggare hade arbetat och huggit knippor och störar dagen förut. Nu hördes där inte ett prasslande, inte en vindfläkt, inte det minsta knakande bland kvistarna som kunnat hålla henne sällskap. Kvinnan tittade
