118
landsvägen voro de enda ljud som numera kommo ifrån vandrerskan. Hon hade kommit ett långt stycke förbi senaste mile-sten och började titta bekymrat längs landsvägens kant, som om hon räknade på att få se en annan där snart. Kryckorna, hur nyttiga de än voro, hade en begränsad förmåga. Mekanikens lagar tillåta endast att förvandla arbete från en form till en annan — ej att göra det helt och hållet umbärligt; samma kvantum ansträngning krävdes ännu av henne, ehuru det nu pålades kroppen och armarna. Hon var utmattad, och varje sväng framåt blev svagare. Slutligen vacklade hon åt sidan, och föll.
Här låg hon, likt en formlös hög, i tio minuters tid eller mera. Morgonvinden började pusta trögt över slätterna och ofreda vissna löv som hade legat stilla sedan gårdagen. Kvinnan vände sig förtvivlad om på knä och lyckades stiga upp. Stödjande sig på sin ena krycka, försökte hon ta ett steg, sedan ännu ett, sedan ett tredje, i det hon numera begagnade kryckorna endast såsom spatserkäppar. Sålunda skred hon framåt ända nedför Mellstock Hill, då en ny mile-sten syntes till, och snart kom ett stängsel av järnstänger inom synhåll. Hon stapplade fram till dess första stolpe, klängde sig fast vid den och såg sig omkring.
Nu kunde man urskilja de olika ljusen i Casterbridge. Morgonen närmade sig, och man kunde hoppas på fordon, om också inte vänta sig dem. Hon lyssnade. Inte ett levande ljud utom detta det gällaste och mest sublimerade av alla dystra
