Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

»Men nu är det ännu bara fem till.»

Hon tog sig fram förbi dem.

»Den där stenbron är slutet på min resa,» sade hon, då bron över Froom kom inom synhåll.

Hon kravlade sig fram til bron. Under ansträngningen flög varje andetag av kvinnan ut i luften såsom för att aldrig återvända.

»Nu gäller det att erkänna hur det verkligen är,» sade hon, och satte sig. »I verkligheten har jag mindre än en halv mile kvar.» Självbedrägeriet som hon hela tiden varit medveten om hade gett henne styrka att komma förbi en halv mile, som hon inte skulle ha orkat trotsa om hon betraktat den i dess helhet. Konstgreppet visade att kvinnan genom någon hemlighetsfull intuition hade uppfattat den paradoxala sanningen, att blindhet kan arbeta kraftigare än insikt, och att en kortsynt arbetsvilja är kraftfullare än en förutseende; att begränsning och icke vidsynhet behöves för att slå ett kraftigt slag.

Den återstående halva mile'n stod nu för den sjuka och trötta kvinnan som en orubblig Jaggernaut. Den var en obönhörlig makt i denna hennes värld. Vägen gick här över Durnover-myren, som låg öppen på ömse sidor om vägen. Hon betraktade den vida rymden, ljusen, sig själv, suckade, och lade sig ned mot en avvisare vid bron.

Aldrig har människotanke ansträngts så ångestfyllt som vandrerskan här ansträngde sin. Varje tänkbar utväg, metod, list, mekanism, med vilken dessa sista förtvivlade åtta hundra meter kunde