»Det är nog, Joseph; nu kan ni gå.»
»Ja visst, frun.»
»Joseph, kom hitåt en smula. Vilken färg hade Fanny Robins hår?»
»Ja, vet frun, när ni frågar det där så högtidligt och domarlikt, så kan jag inte riktigt komma ihåg det, tro mina ord!»
»Lika gott; gå nu och uträtta det jag bad er om, Vänta — nej, gå bara.»
Hon vände sig bort från honom, för att han inte längre skulle varsna det sinnestillstånd som så tydligt hade satt sin prägel på henne; och hon gick in i huset med en förtvivlad känsla av vanmakt och med bultande tinningar. Omkring en timme senare hörde hon bullret av kärran och gick ut, alltjämt med ett pinsamt medvetande av sitt upprörda och plågade utseende. Joseph, uppsträckt i sina bästa kläder, höll på att spänna för till avresan. Växterna och blommorna voro alla uppstaplade på kärran, såsom hon hade befallt. Bathseba såg dem knappt numera.
»Vems käresta, sade ni, Joseph?»
»Jag vet inte, frun.»
»Är ni riktigt säker?»
»Ja, frun, riktigt säker.»
»Säker, på vad då?»
»Jag är säker på att allt vad jag vet är att hon kom dit på morgonen och dog om aftonen utan vidare prat. Vad Oak och herr Boldwood berättade mig var bara några få ord. ’Lilla Fanny Robin har dött, Joseph,’ sade Gabriel och såg mig i
