Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
141

den» Dessa ord endast mumlades, och hon såg mot marken.

»Kanske han hade arbete, frun,» föreslog Joseph. »Och ibland är det som skulle han lida av saker som han har på hjärtat, för att han förr har haft det bättre än han har det nu. Han är ett ganska kuriöst inventarium, men han är en mycket skicklig fårherde, och boksynt.»

»Tycktes han ha någonting på hjärtat medan han talade med er om det här?»

»Jag kan inte säga annat, frun, än att så såg det ut. Han var fasligt nedslagen, och det var farmare Boldwood också.»

»Tack, Joseph. Det är nog. Far av nu, annars kommer ni för sent.»

Bathseba, alltjämt lika olycklig, gick in tillbaka. Under eftermiddagens lopp frågade hon Liddy, som hade blivit underrättad om händelsen: »Vilken färg hade stackars Fanny Robins hår? Vet du det? Jag kan inte minnas det — Jag såg henne bara en dag eller två.»

»Det var ljust, frun; men hon bar det ganska kort, hon packade upp det under sin mössa, så att man knappt såg till det. Men jag har sett henne fälla ut det när hon gick till sängs, och då var det vackert. Riktigt guldhår.»

»Hennes käresta var ju soldat, eller hur?»

»Ja. I samma regemente som herr Troy. Han säger att han nog kände honom.»

»Jaså, säger herr Troy det? Hur kom han att säga det?»