Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147

många diligenser höllo och ombytte sina hästar. Nu voro alla de gamla stallbyggnaderna nedrivna, och knappast någonting var längre beboeligt utom själva värdshuset, vilket stod ett litet stycke från landsvägen, och vars tillvaro tillkännagavs för ett långt stycke av denna genom en skylt, som hängde ned från en vågrät gren av en alm på motsatta sidan av vägen.

Resande — ty den varietet som kallas turist hade ännu knappast utvecklat sig Lill ett särskilt species vid denna tid — sade stundom, då de foro förbi, att målare bruka tycka om att framställa sålunda upphängda värdshusskyltar på sina tavlor, men att de resande själva aldrig hade sett ett så fullkomligt utbildat exemplar i praktisk verksamhet. Det var i närheten av detta träd som den forvagn hade stått, i vilken Gabriel Oak kröp in under sin första färd till Weatherbury; men på grund av mörkret hade han ej observerat skylten och värdshuset.

Värdshusets sedvänjor tillhörde den gamla vedertagna typen. I dess besökares sinnen hade de faktiskt en prägel av oföränderliga formulär, såsom t. ex.:

  • Om man vill dricka mera, knackar man med stopets botten mot bordet.
  • Om man vill ha tobak, ropar man.
  • Om man vill tillkalla tjänsteflickan, säger man: »Passopp!»
  • Om man vill tillkalla värdinnan, säger man: »Gamla Själ!»

o. s. v., o. s. v.