Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

152

över några lärosatser alls. Men för att höra till kapellet, så måste man gå på bönemöten i ur och skur och alla väder, och sjåpa sig som ett tillgjort fruntimmer. Inte för att inte kapellfolket kan vara präktiga karlar nog på sitt sätt också. De kan sätta ihop vackra böner ur sitt eget huvud, både om sina egna familjer och om skeppsbrott som står i tidningarna.»

»De kan så, de kan så,» sade Mark Clark med bestyrkande känslofullhet, »men vi kyrkans anhängare måste ha alltsammans tryckt på förhand, ser ni, annars skulle vi, ta mej sjutton, inte ha mer att säga inför en så mäktig karl som vår Herre än ett nyfött barn.»

»Kapellfolket går nog mera hand i hand med dem däruppe än vi,» sade Joseph tankfullt.

»Ja,» sade Coggan. »Vi vet mycket bra att om någon kommer till himmeln så är det de. De har arbetat hårt för det, och de förtjänar att komma dit, sådan den nu är. Inte är jag en sådan narr att jag påstår att vi som håller fast vid kyrkan har samma utsikter som de, för det vet vi nog att vi inte har. Men jag kan inte tycka om en karl som går och ändrar sina gamla läror för att få komma till himmeln. Lika gärna kunde jag gå och bli kronvittne[1] för att komma åt de par slantar de får.

  1. Den engelska lagen tillåter medbrottslingar att vittna mot varandra för åstadkommande av full bevisning, dock endast till den utsträckning som är strikte nödvändig. Sådana »kronvittnen» fritagas då från allt straff, medan de övriga medbrottslingarna få sin dom.
    Ö. a.