164
»Kanske, eller kanske inte.»
Bathseba vände sig ifrån henne och såg in i elden, för att Liddy inte skulle se hennes ansikte. Då Liddy fann att hennes matmor inte ville säga något mera, gled hon ut ur rummet, stängde sakta dess dörr och gick till sängs.
Bathsebas ansikte, då hon fortsatte alt stirra in i brasan den kvällen, kunde ha väckt bekymmer för hennes skull till och med hos dem som höllo minst av henne. Fanny Robins olyckliga öde gjorde inte Bathsebas öde gladare, fastän hon var denna arma Vashtis Esther, och fastän deras öden kunde på sätt och vis uppställas såsom kontraster mot varann. När Liddy steg in i rummet för andra gången hade de vackra ögon som mötte hennes haft en glädjelös och trött blick. När hon gick ut efter att ha berättat sin historia hade de uttryckt olycka i full verksamhet. Även denna känsla nedsjönk till apati efter en tid. Men hennes tankar, som först varit tröga och förvirrade, fingo mera liv allt eftersom minuterna skredo förbi, och den dova misstänksamheten som vilade över hennes panna och ögon gav plötsligt vika för koncentrationens stillhet.
Bathseba hade skäl för att misstänka en förbindelse mellan sin egen historia och den dunkelt anade tragedien uti Fannys död — skäl som Oak och Boldwood aldrig ett ögonblick förmodade hon ägde. Mötet med den ensamma kvinnan föregående lördagskväll hade förblivit obevittnat och onämnt. Oak kunde ha haft den bästa av av-
