honom som i ett spöklikt skimmer, och han stod stilla.
Så stilla förblev han, att man kunde ha trott alt all rörelseförmåga hade lämnat honom för alltid. De i alla riktningar sammandrabbande känslorna bragte varandra i förvirring, neutraliserade varandra, ingen av dem kunde framalstra en rörelse.
»Känner du henne?» sade Bathseba med en stämma som ett svagt inneslutet eko, liksom från det inre av en cell.
»Jag känner henne,» sade Troy.
»Är det hon?»
»Det är hon.»
I början hade han stått alldeles upprätt. Och nu, i den liksom stelfrusna orörligheten i hans gestalt, kunde urskiljas en begynnande rörelse, liksom man i den djupaste natt kan urskilja ljusskimmer efter en stund. Han började småningom sjunka ihop framåt. Uttrycket i hans anletsdrag veknade, och dess förtvivlan övergick till en oändlig sorg. Bathseba betraktade honom från andra sidan, orörlig, med åtskilda läppar och förvirrade blickar. Det mått av känsla varje människa kan hysa står i förhållande till vars och ens naturs intensitet, och kanhända Fannys lidanden, som hade varit mycket större i förhållande till hennes styrka, aldrig i absolut mening hade varit sådana som Bathsebas nu.
Då gjorde Troy en rörelse. Han sjönk på knä med ett osägligt uttryck av samvetskval och vörd-
