stodo hennes hetsiga handlingar och beslut under natten i lågande kontrast. Hon varsnade att i hennes sköte och i hennes hår hade fastnat röda och gula löv vilka hade dalat ner från trädet och i tysthet lagt sig till ro ovanpå henne under hennes halvslummer. Bathseba skakade sin dräkt för att bli av med dem, och hela skaror av samma familj, vilka lågo omkring henne, höjde sig och fladdrade bort i den fläkt hon sålunda framalstrade, »likt spökgestalter, vilka fly besvärjarn».
Där fanns en glänta som vette mot öster, och glöden av den ännu icke uppstigna solen drog hennes blickar ditåt. Från hennes fötter, och mellan de vackra gulnande ormbunkarna med deras duniga armar, sluttade marken ned till en sänka i vilken låg ett slags sumpmark, där svampar skymtade fram. En morgondimma hängde över den nu — en enkel och dock så präktig silverslöja, uppfylld av solens ljus och likväl blott halvt genomskinlig — häcken bakom den doldes i någon mån av dess töckniga skimmer. Uppför sidorna av denna sänka växte strån av vanlig vass, samt här och där en särskild art vattenlilja, vars blad glänste liksom liar i den uppstigande solen. Men sumpmarkens allmänna utseende var lömskt. Från dess fuktiga och osunda yta tycktes uppstiga dunster av onda ting förborgade i jorden och i vattnen under jorden. Svamparna växte i alla slags riktningar på förmultnade löv och trästubbar; somliga visade för hennes glädjelösa blick sina möra hattar, andra sina fuktiga gälar. Några
