gesten började ge rum för hunger och törst. Nu visade sig en gestalt på sluttningen bortom sumpmarken, halvt fördold av dimman, och nalkades Bathseba. Kvinnan — ty det var en kvinna — närmade sig med huvudet på sned, liksom ivrigt letande åt alla sidor. Då hon kom litet längre framåt mot vänster och syntes på närmare håll, kunde Bathseba se den nalkandes profil mot den den soliga himlen, hon igenkände att den buktiga kroklinjen från pannan till hakan, utan vinklar eller skarpa linjer, var den välbekanta silhuetten av Liddy Smallbury.
Bathsebas hjärta kleppade av tacksamhet över att inte vara helt och hållet övergiven, och hon sprang upp. »Åh, Liddy!» sade hon, eller försökte hon säga: men orden hade endast bildats på hennes läppar; intet ljud därav hördes. Hon hade förlorat sin stämma genom att utsätta sig för den töckniga nattluften under alla dessa timmar.
»Åh, matmor! vad jag är glad att ha hittat er,» sade flickan så snart hon såg Bathseba.
»Du kan inte komma över,» sade Bathseba i en viskning som hon förgäves sökte göra ljudlig nog för att nå Liddys öron. Liddy, som inte visste av detta, steg ned utöver sumpmarken, i det hon sade: »Jag tror nog att den bär mig.»
Bathseba glömde aldrig denna förgängliga lilla tavla av Liddy vandrande fram mot henne över sumpmarken där i morgonens sken. Regnbågsskimrande bubblor av fuktig underjordisk
