196
mentalt bröstvärn på en sockenkyrka som ej på samma gång var en domkyrka; och dess drakrännor, som äro de nödvändiga biverken till varje sådant bröstvärn, voro mycket starkt utskjutande — med den djärvaste uthuggning en hand kunde dana och den originellaste teckning en människohjärna kunde uttänka. Där var, om jag så får uttrycka mig, den symmetri i deras vridningar, som snarare karakteriserar kontinentens än de engelska alstren av denna tids grotesk. Alla åtta voro de olika varandra. En åskådare var och förblev övertygad om att ingenting på jorden kunde vara vederstyggligare än drakrännorna på norra sidan, ända tills han hade gått runt tornet till den södra. Av de två på denna sistnämnda är det endast den i sydöstra hörnet som angår vår berättelse. Den var alltför mänsklig att egentligen kallas drake, alltför djävulsk att likna en människa, alltför djurisk att likna en djävul, och inte tillräckligt lik en fågel för att få heta en grip. Denna ohyggliga stenvarelse var danad med ett slags skrynklig hud; den hade korta, rakt uppåtstående öron, ögon som trängde ut ur sina hålor, och fingrar och händer som grepo in i dess mungipor, vilka de sålunda tycktes bända upp för att ge fritt lopp åt det vatten de utspydde. Den nedre käkens tandrad var helt och hållet bortspolad, ehuru den övre ännu fanns kvar. Sålunda och här, utspringande ett par fot ur den mur mot vilken dess fötter stödde sig, hade detta kräk i fyra hundra år begrinat det omgivande landskapet, ljudlöst i vackert väder,
