18
skämt, och vad jag nu bönfaller att må vara ett skämt säger ni är bittert, smärtsamt allvar. Våra lynnen möts vid olämpliga tider. Jag önskar ni kunde känna som jag, eller jag som ni! Åh, kunde jag bara ha förutsett i vilken plåga ert skämt skulle störta mig, hur jag då skulle ha förbannat er! men jag har insett det för sent, och nu kan jag inte önska er något ont, ty jag älskar er alltför högt! Men det är ett tomt och fåvitskt pjoller att tala vidare härom… Bathseba, ni är den första kvinna av vad slag det vara må, som jag någonsin har sett uppå med kärlek, och det är därför att jag har varit så nära att äga er som er vägran nu blir mig så osägligt tung att bära. Ni var ju så nära att ge mig ert löfte! Men jag talar inte nu för att röra ert hjärta och vålla er sorg över mitt lidande; det tjänar ju till ingenting. Jag måste bära min sorg, och den blir inte mindre genom att vålla er lidande också.»
»Men jag beklagar er — jag beklagar er så innerligt,» sade hon allvarligt.
»Nej — nej, gör inte det! Er kärlek, Bathseba, är något så oändligt mycket förmer än ert beklagande, att förlusten av ert beklagande på samma gång som av er kärlek inte mycket förökar min sorg, och om jag får ert beklagande minskar det inte heller märkbart sorgen. Min älskade — hur ljuvt ni talade till mig bakom gärdselhögen vid fårdammen, och utanför rian vid klippningen, och den sista, ljuvligaste gången om aftonen vid ert hem! Vart har alla edra vänliga ord väl flyk-
