Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
207

vilken hos honom själv hade vållat en betydlig häpnad. Men sådana upptäckter påverkade henne inte mycket numera. Upprörande katastrofer tycktes ha blivit hennes levnadshistorias vardagslag, och hon sade »god morgon!» åt Oak och bad honom fylla ut hålet med den spade som stod där bredvid. Medan Oak uppfyllde hennes önskan, uppsamlade Bathseba blommorna, och började plantera dem med den medkänsla för rötter och blad, som är så förnimbar i en kvinnas trädgårdsskötsel, och som blommorna tyckas uppfatta och löna med att trivas väl. Hon bad Oak säga till åt kyrkvaktarne att de skulle vrida om blymunstycket på drakrännan, som hängde gapande ner över dem, på det att strömmen sålunda skulle riktas åt sidan och ett upprepande av olyckan undvikas. Slutligen, med det överflödande ädelmodet hos en kvinna vars bristande instinkter hava dragit över henne smärta i stället för kärlek, torkade hon bort smutsfläckarna från gravstenen, som om hon snarare hade tyckt om dess inskrift än motsatsen; och sedan gick hon hem igen.