Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

het som envisades att hos henne framkalla allt starkare och starkare sinnesrörelser. Hon hade sökt undvika oro genom att fästa sin uppmärksamhet vid träden, vid himmeln, vid allehanda vardagliga föremål i omnejden, medan hans förebråelser uttalades, men omedvetenheten kunde inte längre rädda henne.

»Jag tog inte ert hjärta — det gjorde jag visst inte!» svarade hon så modigt hon kunde. »Men var då inte så där mot mig. Jag kan stå ut med att ni säger att jag har handlat orätt, bara ni vill säga det på ett hyggligt sätt. Åh, herr Boldwood, vill ni inte vara så snäll och förlåta mig, och sedan ta hela saken från den glada sidan?»

»Från den glada sidan? Kan en man ha orsak att vara glad då hans hjärta har blivit upptänt till kärlek för ro skull? När jag har förlorat allt, kan jag då ta saken som om jag hade vunnit? Herre Gud, ni måste vara utan hjärta, helt och hållet! Hade jag vetat hur dyrt denna glädje skulle stå mig, så hade jag undvikit er, och aldrig sett på er, och gjort mig döv för er. Allt det här säger jag er nu, men vad bryr ni er om det? Ni bryr er inte om det!»

Hon besvarade hans anklagelser med ett tyst och svagt nekande, i det hon med förtvivlans mod skakade på huvudet, liksom för att skaka bort hans ord, vilka yrde omkring hennes öron då de utslungades från de bävande läpparna av denne man i sin kraftfullaste ålder pǝɯ hans mörkhyllta romerska anlete och hans ståtliga kroppsbyggnad.