226
period av lugn som följde på den förhastade slutsatsen att Troy hade drunknat. Han närde den med fruktan och bävan, och undvek nära nog att skärskåda den allvarligt, på det att fakta icke skulle röja hur vild denna dröm dock var. Då Bathseba slutligen låtit övertala sig att gå sorgklädd, blev hennes åsyn i detta skick i sig själv varje vecka en bekräftelse på hans tro att en tid nalkades — kanhända var den ännu fjärran, men den nalkades med säkerhet — då hans trofasta förbidan skulle få sin lön. Hur länge han kunde bli tvungen att vänta, hade han ännu inte rätt besinnat. Vad han sökte övertyga sig om, var, att den stränga skola hon hade genomgått måste ha gjort Bathseba mycket mera hänsynsfull än hon förr varit gentemot andras känslor, och han litade på att, om hon någonsin mera skulle befinnas villig att gifta sig med någon man alls, skulle den mannen bli han själv. Det fanns hos henne en grund av goda känslor: hennes självförebråelser för det lidande hon vållat honom voro numera vida mera att bygga på än förrän hon blivit dårad och besviken. Det skulle hädanefter bli möjligt för honom att nalkas henne på grund av hennes bättre känslor, och föreslå henne en vänskaplig, affärsmässig överenskommelse dem emellan, med uppfyllelse framdeles, i det han skulle hålla den lidelsefulla sidan av sin böjelse helt och hållet borta ur hennes åsyn. Detta var Boldwoods hopp.
I en medelålders mans ögon var Bathseba kan-
