Så snart tältet var färdigt spelade orkestern upp en mängd synnerligen eggande harmonier, och det offentliga tillkännagivandet ägde rum; Svarta Bess stod på en framstående plats därutanför, såsom ett levande vittnesbörd, ifall ett sådant behövdes, om sanningen av den orakelmässiga förkunnelse, som skedde från den estrad över vilken publiken skulle stiga in. Publiken övertygades till den grad av dessa obestridliga vädjanden både till hjärta och förstånd, att den snart började strömma in i talrika skaror, och bland de främsta syntes Jan Coggan och Joseph Poorgrass, som även voro här, men hade ledigt.
»Det var mig en riktig bandit att skuffas!» skrek en kvinna framför Jan över sin axel åt honom då rusningen var som värst.
»Hur kan jag hjälpa att jag knuffar er när folk bakom mig knuffar mig?» sade Coggan i ursäktande ton, vändande buvudet tillbaka mot sagda folk så gott det gick utan att vända på kroppen, vilken var inklämd så stadigt som i ett skruvstäd.
Nu blev det en tystnad; sedan uppstämde trummor och trumpeter ånyo sina ljudeliga toner. Folkmassan hänfördes ånyo därav och gjorde ett nytt anfall, varvid Coggan och Poorgrass åter drevos fram av dem som stodo bakom mot kvinnorna framför dem.
»Nog är det ändå rysligt att ett stackars
ballader och sägner. Hans huvudtillhåll var på Hounslow-heden vid stora landsvägen västerut från London. »Svarta Bess» var hans sto.
