Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

256

nom. Denna anblick hade gjort henne riktigt nedslagen under hela aftonen, hade påmint henne om hennes dårskap; hon önskade åter, liksom hon hade önskat för flera månader sedan, att det gåves något sätt att gottgöra vad hon brutit. Sålunda hade hennes medlidande med den man som så oföränderligt älskade henne till sitt eget fördärv och fördystrande, förlett Bathseba till en oförsiktig aktningsfullhet i sitt sätt, vilken nästan tedde sig som ömhet, och vilken skänkte ny kraft åt den ljuva drömmen om en Jakobs sjuåriga tjänst, som närdes av den arme Boldwoods själ.

Han fann snart en förevändning att rycka fram från sin ställning vid eftertruppen, och red tätt bredvid henne. De hade färdats två eller tre miles i månskenet och kallpratat tvärsöver hjulet på hennes gigg om marknaden, och om lanthushållning, och om Oaks nyttighet för dem båda, och andra likgiltiga saker, då Boldwood helt plötsligt och enkelt sade:

»Fru Troy, tänker ni nå'nsin gifta om er?»

Denna rättframma fråga förvirrade henne tydligen, och det var först då en minut eller mera hade förflutit som hon sade: »Jag har inte allvarligt tänkt på någonting sådant.»

»Jag kan förstå det. Men er avlidne man har varit död i nära ett år, och —»

»Ni glömmer att hans död aldrig blev fullständigt bevisad, och jag antar därför att jag i lagens ögon inte är änka,» sade hon, gripande efter det halmstrå som detta sakförhållande erbjöd.