min själ —Jag tror jag håller den mannens framtid i min hand. Hans liv beror helt och hållet på huru jag behandlar honom. Åh, Gabriel, jag bävar för mitt ansvar, ty det är förfärligt!»
»Nåväl, fru Troy, jag tror, såsom jag sade er för flere år sedan,» sade Oak, »att hans liv är öde och tomt så ofta han inte kan hoppas på er; men jag kan inte förmoda — jag hoppas att ingenting så farligt beror på det, som ni tycks anta. Hans naturliga sätt har alltid varit dystert och besynnerligt, glöm inte det. Men eftersom saken är så här sorglig och underlig, varför ger ni då inte det villkorliga löftet? Jag skulle göra det i ert ställe.»
»Men är det rätt av mig? Några överilade handlingar i mitt förflutna liv har lärt mig att en kvinna som man uppmärksammar måste ha mycken försiktighet om hon vill iaktta blott ett ringa grand av det passande, och jag verkligen längtar och önskar att bära mig förnuftigt åt i den här saken! Och sex år — åh, vi kan ju alla ligga i våra gravar innan dess, eller kan till och med herr Troy ha kommit tillbaka! Tanken på allt detta gör att hela planen förefaller så besynnerlig. Säg, är den inte förryckt, Gabriel? Hur i världen han kom på den idén är mer än jag kan föreställa mig. Men är det orätt? Ni vet det — ni är äldre än jag.»
»Åtta år äldre, matmor.»
»Det är kanske nog en besynnerlig överenskommelse att träffa mellan en man och en kvinna; men någonting egentligen orätt kan jag inte se
