träd. Hon hade just stigit av sitt sto för att titta på den sista ciderpressningen för året; hon hade ridit, och därför hade hon hög färg och andades ganska fort, så att hennes bröst steg och sjönk — steg och sjönk — var gång alldeles tydligt för mina ögon. Jaha, och så var karlarna runt omkring henne, som vred ner pressen och bråkade och sade: ’Akta er för äppelsaften, matmor; den kan sätta fläckar på er klänning’. ’Bry er inte alls om mig’, sa' hon. Och så hämtade Gabriel åt henne av den nya cidern, och hon måste förstås nödvändigt dricka den genom ett halmstrå, och inte alls som folk brukar. ’Liddy’, sa' hon, ’för in några gallons av den, jag skall blanda till litet cider-vin.’ Sergeant, jag var inte mera i hennes ögon än en sticka i ett vedlider!»
»Jag måste gå och ta reda på henne genast — Jaha, det inser jag — jag måste gå dit. Oak är väl fortfarande hennes arbetsförman, är han icke?»
»Jo, jag tror så. Och på Lilla Weatherbury-farmen också. Han sköter om alltsammans.»
»Det blir honom nog svårt att sköta om henne, och så blir det för alla sådana som han.»
»Det vet jag just inte. Hon kan inte undvara honom, och det vet han, och då är han ganska oberoende. Och hon har nog några milda sidor i sin själ, fast hon aldrig har släppt mig in ibland dem, förbanna henne!»
»Ah, fogde, hon är ett stycke högre upp än ni, och det är ni tvungen att medge: ett djur av högre ras — finare vara. Men håll ni er bara till mig,
