det är säkert det. Han kommer att dra henne med i sitt elände.»
»Åh nej; han kommer att slå sig till ro, helt lugnt,» sade en som var böjd att se hoppfullare på saken.
»Vad hon måste ha varit för en narr för att nånsin inlåta sig på någonting med den karlen! Hon är också så egensinnig och egenmäktig, att man har nästan större lust att tycka att det var rätt åt henne än att tycka synd om henne.»
»Nenej! Inte håller jag med er i den saken. Hon var ju bara en helt ung flicka, vet ni ju, och hur kunde bon då veta vad det var för en sorts karl? Om det verkligen är sant, så är det nog ett för hårt straff, och värre än hon har förtjänt. — Hallå, vem är det där?» Detta sades åt några fotsteg som man hörde nalkas.
»William Smallbury,» sade en otydlig skepnad i skuggornas sköte, som nalkades för att förena sig med dem. »Mörkt som en källare i natt, är det icke? Jag var alldeles nära att stiga miste på plankan över ån därnere i dalbottnen — det skulle då aldrig ha hänt mig förr. Är ni av Boldwoods arbetsfolk?» Han tittade på deras ansikten.
»Ja — allesammans. Vi råkades här för några minuter se'n.»
»Åh nu hör jag — det är Sammy Samway: Jag tyckte ju jag kände rösten. Går ni in?»
»Om en liten stund. Men hör ni, William,» viskade Samway, »har ni hört den där underliga berättelsen?»
