fläkt, som om alla varit intresserade av denna syn, vilket ingen var. En av dem började vandra fram och åter, och kom sedan tillbaka dit där han hade börjat och stannade igen, med en känsla av att det inte lönade sig att vandra nu.
»Jag skulle tycka att Laban borde ha hunnit råka matmor vid det här laget,» sade Smallbury, som bröt tystnaden. »Kanske hon inte vill komma och tala med honom.»
Dörren öppnades. Tall visade sig och förenade sig med dem.
»Nå?» sade båda.
»Jag ville ändå till slut inte fråga efter henne,» framstammade Laban. »De hade alla ett så'nt bråk med att försöka få nå'n slags munterhet i gång på hela bjudningen. Roligheten tycks vara alldeles borta, fast där finns allt som man bara kan önska sig; och jag kunde inte för mitt liv förmå mig att blanda mig i det och ställa till bedrövelse där — om det så gällde att rädda min själ, så kunde jag inte.»
»Jag tror det är bäst att vi går in allihop,» sade Samway dystert. »Kanske jag kan få säga ett ord åt husbond'.»
Och karlarna inträdde i hallen, vilken var det rum som hade valts och ställts i ordning för festen emedan den var så stor. De yngre bland karlarna och flickorna hade ändå tillsist börjat dansa just nu. Bathseba hade varit villrådig vad hon skulle göra, ty hon var själv inte mycket mera än en smärt ung flicka, och vikten av hennes vär-
