mössa, slog ner sin kappas krage och såg Boldwood rakt i synen. Inte ens nu uppfattade Boldwood att den som förkroppsligade ödets ihållande ironi mot honom, den som redan tidigare en gång hade avbrutit hans lycka, gisslat honom och berövat honom hans sällhet, stod där redo att göra om samma sak ännu en gång. Troy började skratta ett mekaniskt skratt: nu kände Boldwood igen honom.
Troy vände sig till Bathseba. Den stackars flickans förtvivlan i denna stund var obeskrivlig och omöjlig att föreställa sig. Hon hade sjunkit ner på det lägsta trappsteget, och där satt hon, med likblå torra läppar, och med sina mörka ögon stirrande på honom som i yrsel, som om hon undrade om det inte alltsammans var en förfärlig sinnesvilla.
Nu talade Troy. »Bathseba, jag kommer efter dig!»
Hon svarade inte.
»Kom hem med mig, kom!»
Bathsebas fötter rörde sig svagt, men hon steg inte upp. Troy gick fram till henne.
»Kom med mig, min fru — hör du vad jag säger?» sade han befallande.
En sällsam röst ljöd från eldstaden — en röst som lät avlägsen och ihålig, som ur ett fängelsevalv. Knappt en enda i hela församlingen igenkände denna spröda stämma såsom Boldwoods. Hans plötsliga förtvivlan hade förvandlat honom.
»Bathseba, följ er man!»
